Skrivande ska vara ett nattligt maraton som får benen att stelna. Bara på detta sammanhängande sätt, med ett komplett öppnande av kropp och själ, kan skrivande göras. Njäe, riktigt så illa som för Kafka kanske det inte är att skriva, men å andra sidan har ju det Kafka åstadkom en viss tyngd.

Men hur är det – är skrivandet ett speciellt, annorlunda, hantverk? Det är klart att det finns. Mer eller mindre kramp är en del av alla kreativa, skapande processer.

I samband med teknikskiften är det vanligt att vi blickar framåt och bakåt. Snabb teknisk utveckling får oss att tappa fotfästet, och vi behöver då bottna i det basalt mänskliga skapandet.  Parallellt med den eskalerande industrialiseringen under 1800-talet fick intresset för gamla utdöende hantverkstraditioner ett uppsving. Nu gör ökad automatisering, digitalisering och utflyttning av manuella tillverkningsarbeten att intresset för att själv göra saker ökar markant. Makerrörelsen är ett exempel. Det kan handla om att lära sig och utöva traditionella hantverk, men också om att rädda en manuell metallfräs från förgängelse när den ersätts med programmerbara robotfräsar, eller att själv lära sig programmera en 3D-skrivare, eller kanske att gå en kurs i kreativt skrivande… Helt enkelt komma nära, faktiskt delta i och uppleva skapandeprocessen, med dess osäkerheter, glädjeämnen och våndor.

Martina Margetts beskriver det såhär i sin essä med det i detta sammanhang något malplacerade namnet Action not Words: Skapandets belöning är möjligheten att uppleva en individuell känsla av frihet och kontroll i världen, och innebär därför inte bara behovstillfredsställelse utan en tillfredställelse av begär. (i Power of Making, V&A Publishing 2011). Wow. De raderna underlättar onekligen. I ett nafs vänds skrivkrampen till dess motsats: skrivklåda. När jag avslutat den här texten har jag tillfredsställt mina begär…

Den med rätta världsberömda och något så ovanligt som autodidakta arkitekten Tadao Ando konstaterar i dokumentären ”Tadeo Ando arkitektur och natur” att: Om skapandet inte är intressant blir den färdiga produkten det inte heller. Så enkelt uttryckt och så sant!

I samma dokumentär levererade han en annan sanning om kvalitet som går att använda i stort sett i alla sammanhang i konsultvärlden och i livet i stort. ”Jag vill veta vem jag arbetar med… det ska inte bara vara ett jobb utan en gemensam vilja att skapa något bra”. (Så oändligt långt från till exempel Moderna Museets arkitekt Rafael Moneo, som inte ens orkade ta sig till Stockholm för att uppleva platsen som museet skulle stå på, och än mindre fundera på att ljuset här är långtifrån detsamma som i hans hemland Spanien.).