Visst kan du sälja en bil utan att veta hur grunkorna under huven funkar. Men med lite koll på hästkrafter, bränsleinsprutning och skicket på fläktremmen har du sannolikt bättre förutsättningar och självförtroende att göra en god affär.

På samma sätt är det väl investerad tid för oss som jobbar med webbstrategi att lära oss hur programmering funkar. I våra yrkesroller ingår rådgivning och försäljning, tidsuppskattningar och kostnadsestimat av tjänster och funktioner för våra kunders digitala behov.

Därför åker jag och min kollega Sofie en krispig solig morgon ut till Stockholms skärgård för att avskärma oss i tre dagar och skriva kod. Initiativet kallas Tjejer Kodar, ett initiativ av Sandra Hindskog och Hanna Pettersson – två designers inom teknikbranschen som härom året lessnade på att inte kunna koda och därför slängde ut en förfrågan på Facebook. Kunde de kanske hitta tre tjejer till som ville hänga med till Spanien ett par dagar tillsammans med en lärare och börja koda tillsammans? Jo tack, det kom flera hundra svar. Resten är historia. I år väntas 1000 tjejer utbilda sig inom programmering på resor, kvällskurser och och utbildningar under Tjejer kodars hägn.

”Välkomna. Nu kör vi!”

Den här gången var vi 25 tjejer som ägnade helgen åt html, CSS och en liten titt på javascript. Redan i småpratet under båtturen ut till Norra Ekskäret började det livliga utbytet av tidigare erfarenheter (eller brist på detsamma), och förväntningar på den fram tills idag främmande värld vi nu skulle kliva in i. Deltagarna kom från olika yrkesgrupper men jobbade på ett eller annat sätt nära webben. Nu var alla omåttligt taggade på att få nya verktyg för att kunna förverkliga, eller åtminstone utforska, alla goda idéer som dyker upp till vardags, men som för den oinvigda är svåra att ta sig an.

Tempot var högt i undervisningen och det stod snabbt klart att det egentligen inte finns så mycket rätt och fel i webbutveckling, däremot gör man bäst i att rätta sig efter vad som i ämnet kallas ”best practice”. För att kunna lämna över sin kod i händerna på någon annan, men också för att själva kunna begripa vad det egentligen var man höll på med sist man satt och grottade i ett påbörjat projekt.

Tystnaden på Norra Ekskäret var en uppskattad faktor för den som faktiskt ska lära sig ett nytt språk på bara tre dagar.

Vårt uppdrag i helgen var att bygga varsin webbsida och på denna skapa en portfolio. From scratch. Vi blev upplysta om ett fåtal grundläggande kodelement som måste finnas på plats för att över huvud taget kunna generera en webbsida. Därefter gick startskottet för att börja bygga på egen hand. “Men var finns instruktionerna?” kan man ju tänka, när man ombeds att bygga något som man aldrig gjort förut.

“Det finns inga. Ni får jobba som utvecklare gör mest hela dagarna – googla!” svarade Lisa Ring, till vardags webbutvecklare på SVT, nu kodlärare över helgen.

För den som vill lära sig koda gäller nämligen learning by doing. Och trial and error. Om och om igen. Första gången jag körde fast ropade jag till mig en av kodcoacherna som jag antog hade det universellt korrekta svaret, men det gick snart upp för mig att vilken lösning som skulle användas berodde på hur jag byggt, stylat och grupperat olika element i min kod. Och plötsligt förstod jag varför jag bara får djupa suckar, eller motfrågan “hur långt är ett snöre?” tillbaka från webbutvecklarna på kontoret när jag ber om tidsuppskattningar på  utvecklingsinsatser för den sajt jag jobbar som redaktör för.

Sofie är okej med att titta upp ett par sekunder om man ändå väntar på att kod ska pushas ut online.

Dagarna på ön varvades med korta undervisningar, långa kodverkstäder och fantastiska måltider. Efter varje paus – direkt tillbaks till skärmen. Alla var hela tiden upptagna av någon avbruten utmaning som bara måste lösas. Någon måste få bilderna att staplas när skärmen på en iphone roteras till porträttvy. Någon annan fördjupar sig i hur man länkar in ett instagramflöde på sin hemsida. En tredje är på vippen att lista ut hur ikonerna ska centreras på skärmen men fastnat i att de placerar sig dikt an mot objektet ovanför istället.

Så småningom formades insikter om vad programmering egentligen handlar om. Som att less is more. Visst kan man fulkoda med lappningar och lagningar, fylla på med undantag och genvägar som får koden att fungera i slutänden. Men en sajt som ska kunna vidareutvecklas någon gång i framtiden behöver tydlig struktur i koden, ordning i CSS-klasserna, och sjukt täta commits i versionhanteringssystemet. Det kräver ett mindset av stringens och ambitionen att skriva odödlig kod som enkelt kan kan återanvändas i framtiden även om man kanske inte vet exakt här och nu vad man ska ha det till.

Överlevnadskit.

När det är dags att visa upp resultatet av helgens tragglande presenterar varenda deltagare upp imponerande prestationer. Från att knappt känt till vad förkortningen HTML står för (hyper text mark up language, för den som vill slippa googla) har alla byggt och publicerat varsin sajt, de flesta med funktioner långt bortom kraven i de wireframes vi fick att förhålla oss till. Inspirationen och stoltheten var ett faktum.

Efter omkring 50 timmar i varsin kodbubbla kom vi hem, utrustade med en rejäl självförtroendeboost, en ny vokabulär, ett nytt nätverk och en åtminstone hyfsat anständig koll på hur långt ett snöre är.

Såhär ser min portfolio ut på insidan…

 

…och här kan ni se en liten del av utsidan.

Mia Odeh

webbredaktör och strateg på Intellecta Corporate