Det är lätt att dras med i alla skräckscenarier om journalistikens förfall där man föreställer sig en framtida värld där det mesta vi ser i våra googlebrillor, eller vad det nu blir för innovativ skärm, är lustiga eller snuskiga filmklipp, skvaller och smarta reklambudskap.

Vid det laget har den sista dagstidningen gjord av cellulosa tagit sin sista suck och de kvarvarande journalisterna är för länge sedan omskolade till grundskolelärare, baristor eller fastighetsmäklare. Att gå till andra sidan och ta tjänst som informatör eller pressekreterare går inte eftersom det inte längre finns någon seriös press att serva.

För att bättra på denna framtidsdystopi kan vi även slänga in ett scenario där ingen längre bryr sig om politik eller demokrati, och där alla beslut överlåtits till en gigantisk dator installerad på Rosenbad – ”Hjalmar” i folkmun efter socialdemokratins fader.

Det är lätt att raljera, men att döma av alla spaltmetrar som de senaste åren skrivits om mediedöden känns det som att vi närmar oss detta Harmageddon.

Eller? Kan det istället vara så att vi mot alla odds ser början på en ny era där faktiskt journalistik och medborgarinflytande kommer att nå oanade höjder? Själv vill jag gärna tänka lite motvalls trots att mitt fackorgan Journalisten matar på med nya uppsägningar i varje nummer. Det jag ser är inte en omgivning som är mindre intresserade av nyheter, trender och analyser. I mina ögon är ungdomar bra mer informerade idag än jag minns att min generation var i början av 70-talet, och det trots att dagstidningarna då var gigantiska och tog upp hela frukostbordet.

Visst, dagstidningarna har bantats rejält, men frågan är om kvaliteten egentligen är så mycket sämre. Man har lagt om sina arbetsmetoder och sorterar hårdare i materialet.  Media måste faktiskt inte rapportera om varje grop i vägbanan eller att trafiken flöt trögt dagen innan – det vet alla som stått i kö ändå. Duktiga reportrar med datakompetens får utrymme att leta upp material som tidigare grävare bara kunde drömma om att sortera fram i arkiven. Ny teknik och snabb inhämtning av fakta är i sig ett av skälen till varför media klarar av att producera lika mycket material trots färre anställda.

Nu hör jag röster som mumlar om att det saknas fördjupning och att vi i längden fördummas. Då kontrar jag med att tillgängligheten till källor gör det enklare för alla och envar att hämta in fakta och göra egna analyser. Med några klick är du inne i politikernas protokoll. Samt att begränsningen inte går vid landets gränser. Vi ser också att mikrojournalistiken återuppväcks i olika små nättidningar där medborgardeltagandet är bra mycket bättre än i klassisk kommunrapportering. En föräldragrupp på en skola har bättre koll på skolfrågorna än kommunreportern. Invånarna kan bättre bedöma vad som är av intresse än redaktören som kanske inte ens bor i området.

Att papper försvinner kan faktiskt paradoxalt nog innebära att mer pengar går till journalistik. Enligt analytikern och mediekonsulten Ken Doctor går 12 procent av en papperstidnings budget till journalistik. På en nättidning är det runt 70 procent av omsättningen som hamnar i journalisternas fickor.  Så digital kommunikation kan även visa sig vara det i längden hållbara alternativet för journalistiken om vi nu hittar dessa betalningsmodeller som alla talar om.

Jag kan ha fel, har haft det förut. Men då får man väl lära sig att göra den perfekta cappuccinon..